En vecka före älgjakten för ett par år sedan drog jag iväg en morgon långt innan solen ens funderat på att gå upp.
Efter ett idogt övande på älgläten kände jag trots min tondövhet att imitationen satt på plats.
3 veckor tidigare tyckte dock familjen att jag var så pass bra att jag kunde lägga ner övandet, men jag misstänker att det var för att få tyst på mig.
Man kupar händerna framför munnen, håller för näsan och försöker säga ``RRRRRR`` eller ``ooäähh`` eller varför inte ``ÅHH ÅHH``,
variationerna är oändliga beroende på vilken av medlemmarna i älgfamiljen man vill imitera.
Jag körde några snabba repetitioner i bilen på väg mot skogen, kastade ett snabbt öga på mobilen så jag inte råkat ringa upp någon som i så fall blev
väckt av en brunstig älgtjur, inte så kul.
 
Väl framme hoppade jag ur bilen, tog mitt 300mm tele samt kamerahus och monterade elektroniken på mitt astunga stativ.
Det var inte lätt att undvika trampa på dessa förbannade torra grenar i mörkret på väg till mitt "pass".
Nåväl, fram kom jag och även om självförtroendet fått sig en knäpp av det oväsen jag oundvikligen spritt omkring mig, så kändes det riktigt spännande.
En halvtimme förflöt och jag började försiktigt locka.
Det var för övrigt knäpptyst och i princip vindstilla, vilket var bra.
En dryg halvtimme till passerade utan någons som helst respons, jag började tvivla på mina talanger och funderade en kort stund på att åka hem och öva igen.
 

 
Men som tur var, både för mig själv och framför allt min familj såg jag i periferin till vänster om mig en mörk gestalt komma smygande.
Det första som slog mig var hur fan kan en stor älg komma ljudlöst över ett några år gammalt fall, fullt med torra kvistar och ris.
Jag lät honom komma i "skotthåll" och knäppte några bilder.
Han stannade upp av ljudet från kameran och jag tänkte att nu är det kört, så brukar det bli när man blir påkommen.
När han tittade bort lockade jag lite försiktigt, ``RRRR``.
Han höjde då huvudet och glodde rakt mitt håll.
Jag satt inte i något torn eller gömsle utan rakt upp och ner på backen mellan två mindre tallar.
Så tog han ett steg emot mig, sedan två till.
Han vände upp bredsidan åt mig fortfarande med fixerad blick.
 

 
En serie bilder till gick av men nu reagerade han inte alls, ungefär som att han var fast besluten om att det måste vara en tjej där som vill ha lite kul.
Som om det inte vore nog tog han ytterligare ett par kliv rakt emot mig, avståndet var nu ca 10m och JAG tyckte det var lagom så. . .
En sista serie bilder rasslade ur kameran och sedan följde en pinsam tystnad, jag tror vi rodnade lite både två den där höstmorgonen en vecka före älgjakten.
 

 
Efter någon minut frustade han och gick sakta tillbaka in i skogen igen, vände sig om ibland som bara för att kolla om det verkligen var sant.
Trots min upprymdhet och glädje över detta fina möte fanns en känsla av den bedrägligaste formen av dragshow när jag gick därifrån.
Men jag antar att vi båda lärde oss en läxa denna morgon, lita aldrig på en brunstig älgtjur, och absolut inte på en man som utstrålar kvinnliga signaler.